Håkäring

Håkäring Somniosus microcephalus. Bild: Julius Nielsen.

Håkäringen, som är Sveriges största rovfisk, kan nå en längd på 7,3 meter vilket är längre än vithajen. Vithajen Carcharodon carcharias kan nå en längd på 5,9 meter, vikten överstiger dock håkäringens då vithajen kan åtminstone uppnå 2 000 kg i vikt. Håkäringen kan uppnå en vikt på 880 kg eller uppemot 1 400 kg. När det kommer till längden är det tigerhajen Galeocerdo cuvier som är längst med en längd på 7,4 meter tätt följd av håkäringen.

Flera andra håkäringsarter tävlar också i klassen världens största rovfisk. Stillahavshåkäringen S. pacificus och den antarktiska håkäringen S. antarcticus är båda mycket stora rovfiskar. Det är möjligt att vi inte sett de största individerna bland dessa arter ännu och att de kan bli större än håkäringen. De flesta vuxna håkäringar är inte större än 2,5-4,3 meter i längd. En håkäring på 4,1 meter hade en uppmätt vikt på 880 kg. Trots sin stora storlek och preferens för marina däggdjur är håkäringen harmlös för människan och inga angrepp är bekräftade på människor. Mänskliga kvarlevor har

dock påträffats i håkäring då hajen fångats i Norge, Kanada och Island. I dessa fall kan det röra sig om personer som drunknat och sedan blivit uppätna av håkäringen. Håkäringen är en välkänd asätare som ger sig på kadaver från djur av olika slag som exempelvis valar, sälar, hästar, isbjörnar, älgar och renar. I norra ishavet äter vanligtvis håkäring valkadaver från narvalar Monodon monocerus och vitvalar Delphinapterus leucas. I arktiska vatten är håkäringen känd för att snabbt aggregera i mängder kring en

dödad val och brukar uppträda vid valfångststationer.

Trots sitt till synes harmlösa och dåsiga beteende förekommer det obekräftade

rapporter om att denna haj skulle ha angripit eskimåer som paddlat kajak utanför Grönland. Andra uppgifter talar om hur håkäringen angriper carribou, Rangifer tarandus caribou, en underart till vanlig ren som förekommer vid Kanadas Baffinön och Nunavutområdet. Enligt vittnesmål skulle håkäring vara kapabel till att likt en nilkrokodiler angripa caribourenarna medan de dricker vid flodmynningar och sedan dra ned dem i djupet genom att bita kring halsen eller vid huvudet. Håkäringen sägs ha simmat vid vattenbrynet medan renarna kommit tillräckligt långt ned i vattnet där

håkäringen därefter angripit dem och dränkt dem. En ren har återfunnits

som maginnehåll i en håkäring men detta fall rör sig troligen om ett as.

Det finns andra indikationer på aktiv predation då håkäringen har förföljt

parkvakter som vandrat över packis. Dykare har också ibland haft närgångna

möten med håkäringar där hajen följt efter hela vägen upp till vattenytan.

I Kanada har exempelvis dykare som befunnit sig i Saint Lawrenceflodens estuarie förföljts av håkäring.

Håkäringen är trots att den anses slö och lättfångad ibland en aktiv jägare

baserat på bitmärken från håkäringen som påträffats på vitvalar vid Baffinön.

En mindre håkäring kan lätt dras upp ur vattnet med bara händerna

utan att den gör något nämnvärt motstånd. Håkäringens kött är giftigt men

kan ätas om det är ruttet, torkat eller om det tillreds. Köttet kan ge upphov

till berusning. Detta är förmodligen anledning till varför isländarna av traditionella

skäl föredrar rutten håkäring (kæstur hákarl) till nubben.

Maginnehåll visar också att håkäringen jagar snabbsimmande fiskar som

lax. De juvenila hajarna tycks enbart innehålla rester efter benfiskar. Troligen

jagar håkäringen även bläckfiskar. Rockor och deras äggkapslar ingår

också i håkäringens föda, liksom sjöfåglar, krabbor, sjöborrar, maneter och

sjöstjärnor som också har återfunnits som maginnehåll. Troligen är födan

hos denna hajart mycket bred och består mestadels av fisk. De större individerna

jagar grönlandssäl Phoca groenlandica.

De större håkäringarna tycks ofta förekomma nordligare och i kallare vatten

än juvenilerna. Juveniler är ganska vanliga i Skagerack och möjligen föder honorna sina ungar i södra delen av Nordsjön eller utanför Skagerack. Håkäringen är en epibentisk kustnära arktisk kallvattenshaj som på kallare breddgrader simmar under isen och kan komma in på grunda vatten. Den håller sig oftast nära botten och simmar upp mot ytan då föda förekommer där. Håkäringen är nyfiken på dykare, ingen dykare har angripits av håkäringen. Den förekommer ner till 1 200 meters djup, när temperaturen stiger simmar den mot kallare vatten eller djupare vatten mellan 180-550 meter. Håkäringen

föredrar en vattentemperatur mellan 0,6-12 °C.

Håkäringen är ovovivipar och föder upp till 10 ungar. Vid födseln är de 37-40 cm långa. Könsmognad sker vid omkring 3 meter för hanar och 4,5 meter för honor. Graviditetens längd är okänd men kan vara mycket lång. Fortplantningen är troligen extremt långsam och en graviditet kanske kan sträcka sig över 2 år.

Håkäringen växer långsamt och kan bli mycket gammal. Håkäringen är världens mest långlivade ryggradsdjur och kan uppnå en ålder på minst 400 år. Håkäringen blir könsmogen efter omkring 150 år. Dubbelt så gammalt som grönlandsvalen, sköldpaddor och karpar. Stora håkäringar som vi ser idag med en vikt uppemot 1 ton kan vara födda på 1600-talet. Tidigare har man spekulerat kring håkäringens ålder eftersom den har en mycket långsam tillväxt på bara någon centimeter per år. Om håkäringen kan nå 7,3 meter i längd och har en tillväxt på en centimeter per år måste den vara mycket gammal. Hajar brukar åldersbestämmas genom att använda ryggradskotorna som i regel är mineraliserade med kalk (kalcificerade). Hos håkäringen

är detta inte fallet och ryggraden är geléaktig som en trädgårdsslang. Årsringarna är i princip omöjliga att upptäcka i håkäringens ryggrad därför har man istället använt dig av ögats lins för att åldersbestämma hajen.

Håkäringar drabbas av en parasit, en liten hoppkräfta Ommatokoita elongata som sätter sig på ögonen och gör hajen blind genom att orsaka skada på näthinnan. Troligen lever hoppkräftan och håkäringen i en mutualistisk symbios. Omkring 90 % av håkäringarna bär på denna parasit. Det har föreslagits att håkäringen skulle kunna locka till sig bytesdjur genom hoppkräftans bioluminiscens. Hajen kan genom luktsinnet, de Lorenzinska ampuller och andra sinnesorgan lyckas fånga och lokalisera bytet när det är tillräckligt nära för att i ett kraftutfall svälja bytet eller angripa det och sedan eventuellt dränka bytesdjuret om det exempelvis rör sig om en säl.