VITHAJENS SINNEN

Precis som hos andra vertebrater skyddas hjärnan av ett neurokranium, det kraniet som skyddar hjärna, ögon och luktlober. Resten av det centrala nervsystemet bestående av ryggmärgen och ryggmärgsnerver skyddas av ryggradskotorna bestående av brosk samt kalcificerat brosk. Ryggradskotorna som är kalcificerade bygger en stadgande struktur för broskdelen av ryggraden. Broskdelens dorsala del bildar en neuralbåge, en kanal som omgärdar ryggmärgen som skydd. Det är inte studerat hur den varma muskulaturen som omger ryggraden påverkar nervsystemet däremot är både hjärna och ögon uppvärmda genom lokal endotermi vilket bidrar till att dessa sinnen kan arbeta mer effektivt och snabbare än hos arter vilka är fullständigt beroende av den omgivande temperaturen. Den högre metabolismen hos musklerna kring ryggraden är troligen en temperaturfördel för nervcellernas aktivitet. Det är möjligt att den varma muskulaturen vid ryggraden upprätthåller ett mer aktivt centralt nervsystem. 

 

Vithajens hjärna är ansluten till en rad olika sinnen som kan uppfatta mycket data, exempelvis, odörer, ljud eller lågfrekventa vibrationer, små elektriska fält och visuella fält dess ögon tilldelar. Hajar har fyra sinnen, inte sex som det så många gånger står i olika faktaböcker för barn. Dessa fyra sinnen är kemoperception, mekanoperception, fotoperception och elektroperception och vithajen använder alla dessa sinnen då den närmar sig ett bytesdjur i olika steg. 

 

Luktsinne

För att vithajen ska upptäcka ett valkadaver på långt avstånd krävs en odör vithajen kan uppfatta, därför är ofta kemoperception det första som vithajen använder för att lokalisera ett bytesdjur. Noshålorna utgörs av en inströmningsöppning och en utströmningsöppning. Vattnet strömmar in till ett virrvarr av flikar inne i noshålan, dessa flikar kallas för Schneiderksa fickor. Denna klump av fickor utgör tillsammans en av två nasalrosetter som sitter bakom varje noshåla. I nasalrosetten finner vi att vithajen och andra hajfiskar genom att bilda en spiralrosett av fickor kunnat öka ytan av kemoreceptorer på ett fantastiskt sätt. Detta bidrar till att vithajen har goda chanser att upptäcka extremt små mängder av kemiska partiklar som t. ex. ett valkadaver utsöndrat till det området vithajen befinner sig på. Vithajens förmåga att uppfatta odörer är välutvecklad och luktbulberna som utgör själva hjärndelen av nasalrosetterna hos vithajen är en viktig del av vithajens hjärna. Denna del av hjärnvolymen motsvarar närmare 14-18 % av den totala hjärnvolymen hos vithajen. Luktloberna ansluter med ett luktepitel till nasalrosetternas Schneiderksa fickor. Ingen annan hajfisk har en så stor del av sin hjärna tillägnad till sitt luktorgan, så som vi känner till idag. Troligen har dock håkäringen Somniosus microcephalus ännu större luktbulber i förhållande till övriga delar av hjärnan än vithajen. Denna hypotes är dock bara baserat på flera dissekeringar av håkäringar jag gjort under året och ingen adekvat studie har resulterat av detta i skrivande stund. Hjärnstorlek och uppfattningsförmåga är dock två skilda saker. Man har gjort laboratoriestudier på rockor som visar att de har förmåga att uppfatta luktmolekyler om 10-14 mol per liter vatten vilket motsvarar 1 molekyl bland 1015 molekyler av vatten. Det blir dock svårt att greppa i dessa termer för den som inte sysselsätter sig med denna terminologi dagligen. Rockans möjlighet att uppfatta odör motsvarar förmågan av att upptäcka en golfboll i en vattenvolym motsvarande Loch Ness vattenmassa. 

 

Tyvärr har ingen lyckats mäta vithajens luktförmåga då de inte passar sig för laboratorium på samma vis som små rockor. Däremot utgör luktloberna hos vithajen en hjärnvolym över 4,5 gånger den hos rockorna. Detta innebär att om en vithaj teoretiskt hade förekommit i Östersjön (21 000 kubikkilometer vatten) hade den haft förmågan att upptäcka odören av en död tumlade någonstans i Östersjön. Naturligtvis förekommer inte vithajen eller någon annan haj i Östersjön nämnvärt. Enbart med ett par anekdotiska undantag vilket inte tillfaller vithajen. Dessutom skulle strömmar, vind och andra naturliga influenser påverka odörens utbredning i verkligheten. Det teoretiska exemplet illustrerar dock hur god vithajens kapacitet är att uppfatta odörer i vattnet och hur välutvecklade dess kemoreceptorer faktiskt är i ett greppbart sammanhang. Denna teoretiska illustration förutsätter dock att vithajens luktorgan är minst lika utvecklat som hos rockor Rajiformes. Det är mycket möjligt att odörerna som sjölejon och pälssälar utsöndrar ifrån kolonier, i åtanke av ovan nämnda exempel, attraherar vithajar långväga från ute i oceanen. Studier på vithajens hjärna visar också att odörer utsöndrade på grund av reproduktiva syften kan ha en central roll i dess beteende. Det vill säga att odörer i form av feromoner kan spela en viktig roll i vithajens möjlighet att hitta en partner och para sig med och att detta har en vital roll vithajens liv.  

 

Brugden Cetorhinus maximus och vithajen har snarlika hjärnor. Feromoner används troligen hos brugden i parningssammanhang. Man har observerat brugd simma i långa led vid ytvattnet under sommaren. Detta beteende är sannolikt ett resultat av att honor som är redo att para sig utsöndrar feromoner. Detta leder till att hanar drar sig till honornas doft och när det gäller brugden tycks de simma i led efter honornas doftspår. I Medelhavet har man även observerat att vithajshonor oftast förföljs av hanar när man observerar vithaj i samband med tonfiskfiske. Under många år har man sett samma beteende vid upprepade tillfällen vilket också kan antyda till att vithajhonor utsöndrar en odör som tilltalar vithajhanar. Dessa odörer består troligen av feromoner, sexuellt stimulerande feromoner.  

 

Sidolinjeorganet

Mekanoreception är en annan sinnesklass vithajen använder sig av. Mekanoreception används främst när vithajen kommit närmare sitt byte och passar troligen främst in på levande och sprattlande bytesdjur som tumlande Phocoenidae, sydafrikanska pälssälar Arctocephalus pusillus, vilka i rask fart kan ses simma mot det skydd land ger efter det att de varit ute och jagat. Hos fiskar och därmed vithajen förekommer ett organ som kallas för sidolinjeorganet vilket utgörs av en lång linje med porer utmed vithajen sida. Detta organ förekommer även hos amfibier Amphibia och vår kvarleva av det här organet är idag vårt inneröra. Sidolinjeorganet som utgörs av en kanal från nosen hela vägen till stjärtfenan och är känsligt för tryckförändringar i vattnet vilket innebär att hajen kan uppfatta vibrationer som ett bytesdjur utsöndrar. Om vithajen är inom 100 meter ifrån bytesdjuret har den lätt för att uppfatta bytes placering. Det är också känt att vithajen använder sitt sidolinjeorgan för att uppfatta havsströmmar.  

Sidolinjeorganet består av en lång kanal med små öppningar i form av nålstora porer utmed hajens sida. I kanalen finns små sinneshår, kinocilier fästa mot en gelékropp, cupulan, som de sitter klistrade i och då tryckvågor inträder genom kanalen förändras hårens placering genom cupulan som förstärker vibrationerna. En dominoeffekt uppstår i gelékroppen. Detta ger upphov till att sinneshårcellerna kinocilierna skickar transmittorsubstanser till nerver och nervimpulser i hajens nervsystem. Dessa organ tillsammans med cupula, kinocilier och nerver kallas för neuromaster och likande struktur finner vi i örat hos hajen. Örat och sidolinjeorganet påminner så mycket om varandra att de kan anses vara ett och samma sinnesorgan, ett lateroakustiskt organ. 

 

Hörsel

Vithajens öron som på många sätt påminner om sidolinjeorganet sitter i huvudet som på alla andra vertebrater men djupt inne i hajen vilka sammankopplas med en kanal till hudytan via en por för varje öra. Porerna sitter på huvudets ovansida precis bakom ögonen. Öronen sitter i bakre delen av neurokraniumet i en broskkapsel och är mycket små. I denna del av hajen finns också de delar som uppfattar acceleration och hastighet samt kinocilier som sitter fast mot otoliter som hjälper vithajen att uppfatta gravitation och hålla kroppsaxeln i korrekt linje, med andra ord hålla balansen. En av dessa otoliter som kallas för macula neglecta kan sannolikt fungera för att hjälpa vithajen att uppfatta ljud framifrån och ovanifrån huvudet bättre. Detta är en fördel vid bakhållsjakt vilket vithajen är en strategi vithajen är välkänd för att utföra.  

 

Öronen är välutvecklade för att uppfatta lågfrekventa ljud. Ett spann av frekvenser på mellan 10-800 Hz med förmåga att framförallt uppfatta lågfrekventa ljud under omkring 375 Hz. Människan kan uppfatta ljud mellan 25-25 000 Hz. Vithajen kan höra ljud på flera kilometers avstånd från källan och det är möjligt att vithajen använder ljud för att orientera sig oceaniskt. 

 

Syn

Hos vithajen är fotoreception eller synen ett viktigt inslag i hur vithajen uppfattar sin omgivning. Vithajen är en visuell jägare. Den har en välutvecklad syn som är något bättre än människans men snarlik. Ögat skyddas av en broskkapsel (skleran) och rullar tillbaka då vithajens nos nuddar eller håller på att nudda ett främmande föremål vilket gör vithajen momentärt blind. Detta gäller dock bara om vithajen misstänker att ett byte inte är dött eller om ett bytesdjur rör sig självt. Vid förtäring av valkadaver rullar ögat inte bakåt. 

 

Färgseende är välutvecklat men även syn för mörka ljusförhållanden med reflekterande insida. Precis som hos andra vertebrater med mörkerseende kan man se vithajens ögon reflektera ljus under natten vilket innebär att vithajen återanvänder reflekterat ljus under mörka förhållanden för att på detta sätt se bättre i mörker. Vithajen har djupseende men det är dåligt undersökt hur väl det är utvecklat. Detta är dock relativt lättstuderat och skulle enkelt kunna lösas genom att räkna fotoreceptorer i olika delar av ögat och studera bilder tagna av vithajen framifrån. Bilder visar tydligt att vithajen kan se framåt, något som många burdykare fått uppleva under åren. Djupseende är viktigt för avståndsbedömning och därför viktigt för djur som rör sig snabbt. 

 

Lorenzinska ampuller

Då vithajen är väldigt nära sitt bytesdjur eller ett föremål kommer elektroreceptorerna att spela en viktig roll eftersom vithajens öga i detta skede har rullat tillbaka så att dess vita sklera exponeras. De lorenzinska ampullerna sitter utmed undersidan och sidan på vithajens nos och är ett organ som är evolutionärt modifierat från sidolinjesystemet. Det finns olika kluster av porer över huvudet, en halvcirkel med många porer under ögonen, ett pari V-format kluster som sträcker sig från undersidan av nosen och upp ovan noshålorna till ovansidan av nosen. Dessa sistnämnda är de mest visuella porerna. Det finns också ett kluster ut med läpparna och underkäke. De Lorenzinska ampullerna fungerar som en voltmeter. Med hjälp av dessa små porer över nosen kan vithajen lokalisera små elektriska fält då den befinner sig ett par centimeter eller decimeter ifrån sitt bytesdjur. Vithajen kan åtminstone upptäcka 125 mikrovolt men andra hajar klarar av att upptäcka fält om 1-5 nanovolt. Vidare studier kan mycket väl visa att vithajen klarar av att uppfatta betydligt svagare strömmar. När ett byte blöder kan även elektrolyter som finns i blodet, joner från kroppsvätskorna öka hajens möjlighet att lokalisera ett bytesdjur. 

 

Lorenzinska ampuller består av kanaler som har elektriskt isolerade väggar. I den Lorenzinska kanalen ligger en elektriskt ledande gelé som leder elektriska strömmar. Ju längre dessa kanaler är desto mer ökar i känslighet hos de Lorenzinska ampullerna som sitter längst in i kanalen. Ampullerna i sig utgörs av hårsinnesceller. När man dissekerar vithajen eller dess nära släktning sillhajen Lamna nasus kan man noter att de Lorenzinska ampullernas kanaler sträcker sig långt in i nosen genom en tjock vitfärgad bindväv. Kanalerna är många och avslutas i en säck med flera hårsinnesceller, egentliga Lorenzinska ampullerna. Hårsinnescellerna stimuleras av jonernas påverkan av den elektriska strömmen och sänder ut transmittorsubstanser till anslutande nervceller vilka sedan för över data till hjärnan där vithajen bearbetar intrycken till information. Hajar med en lång nos kan ha långa Lorenzinska kanaler och även vithajen har en relativt lång nos men trollhajen Mitsukurina owstoni vilken har en exceptionellt lång nos med många poröppningar utöver den kan sannolikt öka sin känslighet hos de Lorenzinska ampullerna med förlängda geléfyllda Lorenzinska kanaler. Många djuphavshajar har långa nosar och andra fiskar med elektroreceptorer som skedstören Polyodon spathula. 

 

Eftersom det bildas elektriska strömmar mellan metall och havsvatten, så kallade galvaniska strömmar attraheras även vithajen till det elektriska fältet hajburen alstrar eller det elektriska fält båtpropellern bildar. Detta är något som du oftast kommer få uppleva under ditt burdyk med vithajen. Något betydligt mer ovanligt är när vithajen biter tag i en cirkulerande båtpropeller vilket resulterar i allvarlig skada eller död och motorhaveri som följd. Detta är ovanligt men har rapporterats flera gånger. 

 

Känsel

Sist men inte minst då väl vithajen kommit tillräckligt nära sitt byte för att bita i det spelar hudkänsel en stor roll liksom smak. Ibland väljer vithajen att spotta ut objekt den har i sin mun eller objekt som den svalt. Vid många hajangrepp spelar troligen även smaken vital roll för om vithajen konsumerar kroppsdelar eftersom smakkörtlar finns placerade mellan vithajens tänder. Angrepp resulterar oftast i att vithajen väljer att direkt spotta ut en människa om den biter i någon kroppsdel. Om vithajen exempelvis sväljer en lem kan kroppsdelen sedan återfinns flytande i vattnet. Vithajen extraherar med andra ord föda som inte innehåller tillräckligt med näring eftersom det kostar energi att bryta ned maginnehållet. En människa utgör en energifattig föda och utgör därmed en risk för nästa energikrävande jaktmöjlighet. 

 

Alla dessa sinnen bidrar till vithajens perception eller uppfattningsförmåga av omvärlden. Vithajens uppfattning av omvärlden är mycket god som ett resultat av dess anpassningsförmåga till olika habitat och bytesdjur. Ur ett ekologiskt sammanhang är därför vithajen en generalist.